SELECTED PRESS

The conducting arabesque-like, vivid, yes, almost virtuosic - the overall performance in its perfection (…) of an orchestra which I’ll never forget!
Klassik-begeistert, 2022

What you hear on this evening is excellent orchestral sound at an international level.
Time.News, 2022

The interpretation, which skilfully used the means of historically informed performance practice and was coordinated by the chief conductor Luigi Gaggero in an organic and suggestive way, made you experience this good humoured piece like architecture with columns, arches and ornaments entwined with plants.
Frankfurter Allgemeine Zeitung, 2022

The Kyiv Symphony Orchestra – a young orchestra with a large proportion of women – bewitches with a delicate, lively sound under the direction of its immensely committed Italian chief conductor Luigi Gaggero.
Tagesspiegel, 2022

Lyatoshynsky (…) it could hardly be played more carefully and masterfully than by Gaggero and his team from Kyiv. (…) This level is unbelievable - considering that the male members of the orchestra must not have practiced at all for many weeks.
Berliner Morgenpost, 2022

Symphonic poems by the Ukrainian masters Borys Lyatoshynsky (1894 – 1968) and Yevhen Stankovych (born 1942) were interpreted under its precise and heartfelt chief conductor Luigi Gaggero, each poem unfolded impressive structures after a tender beginning. One could experience here a perfectly cohesive music-making and a multifaceted sound culture.
Ostthüringher Zeitung, 2022




3.5.2022
Avvenire.it
Io, italiano, sul podio dell'orchestra di Kiev. fra musica e guerra





OPERA PRODUCTION
Salvatore Sciarrino, Luci mie traditrici
National opera of Ukraine - Ukho Ensemble Kyiv - Luigi Gaggero (conductor) - E. Labourdette, M. Taylor, S. Olry, R. Bergman (singers) - Sasha Andrusyk (stage)
(5/5 stars)
(…) In questa prima ucraina dell'opera di Sciarrino, grande attenzione è stata riservata al canto. La forza di questa tragedia, di un uomo costretto a lavare il proprio disonore col sangue, risiede proprio nel canto, nei dialoghi rapidi e sussurrati, nel tipico stile vocale fatti di lunghe messe di voce e rapide desinenze che è uno dei marchi di fabbrica di Sciarrino. Gaggero non lo ha però trattato come una nuova tecnica di coloratura, come una forma di virtuosismo vocale, ma piuttosto come un "recitar cantando", tormentato, nevrotico, rabbioso, ma sempre attento alla parola, come un gesto vocale capace di sostenere musicalmente tutta l'opera, e svelarne tutto il potenziale drammatico. E questo anche grazie all'ottima prova degli interpreti. (…) Anche la trama strumentale sospesa, piena di fremiti, turbolenze, di pulsazioni sorde e impeti frenati, appariva come un prolungamento della recitazione, in grado di materializzare flussi di coscienza.

DIAPASON
Review of new CD Gervasoni - pas perdu (5 diapasons)
(…) Luigi Gaggero est aujourd'hui l'un des plus éminents joueurs de cimbalom, qu'il fait tinter dans le bref Pas perdu (2014), avec une clarté et une variété de timbres débordant largement l'image d'un instrument populaire de tara roumain ; il projette manifestement ses qualités d'interprète sur l'ensemble qu'il dirige et dont il est aussi le cofondateur.

CLASSIC VOICE
Review of new CD Gervasoni - pas perdu




Kommersant - Ukraine (may 2013)
Луиджи Гаджеро на фестивале новой музыки
Тихие ударные

Фестиваль\Музыка
В рамках фестиваля новой музыки в столичном культурно-художественном и музейном комплексе "Мыстецький арсенал" выступил итальянский цимбалист Луиджи Гаджеро. Тем, как исполнитель сумел представить королем салона стойко ассоциируемый с фольклорной музыкой инструмент, восхитилась ЛЮБОВЬ МОРОЗОВА.

На нынешнем фестивале новой музыки, организованном агентством "Ухо" в рамках "Книжного арсенала", центральное место было уделено исполнителям на уникальных инструментах. С одной стороны, в этом можно было усмотреть дань традиции, когда на ярмарки приглашали всевозможных трюкачей, с другой — наоборот, подивиться смелости составителей программы, сумевших предложить меломанам несколько необычайно изысканных концертов.

Наиболее восторженных эпитетов, в частности, заслуживает выступление итальянского цимбалиста Луиджи Гаджеро, заставившего слушателей слегка усомниться в главенстве рояля над всеми прочими струнными ударными инструментами. Вообще-то сложно угадать, откуда возникла любовь к простонародным цимбалам у человека, родившегося в стране, где их еще в эпоху Возрождения окрестили "свинским инструментом". Однако итальянский музыкант еще в юности задался целью реабилитировать цимбалы. Чтобы вернуть им уважение, единственный на данный момент в Западной Европе профессор по классу цимбал, преподающий в консерватории Страсбурга, преодолел извилистый путь. Родился он в 1976 году в Генуе, учился в Будапеште у цимбалистки Марты Фабиан. Затем исполнитель вернулся домой, чтобы окунуться в дуэте с перкуссионистом Андреа Песталоцца в мир музыки XX века, а напоследок еще окончил Берлинскую высшую школу музыки. Эти многолетние усилия были вознаграждены — Луиджи Гаджеро добился невозможного: он освободил цимбалы от прочных цепей многовековой народной традиции, открыл в них огромные выразительные возможности и сделал их полноценным участником концертов новой музыки.

Свою киевскую программу музыкант назвал "Ветка вереска" — по одноименному включенному в нее произведению Дьердя Куртага. Честно говоря, даже если бы этого опуса и не было в концертном списке, трудно было бы подобрать для выступления Луиджи Гаджеро более подходящее название. Воздушное, нежное и вместе с тем весьма виртуозное исполнение самых разноплановых пьес покорило бы любого слушателя — хоть знатока, хоть неофита. Прозвучавшие на вечере несколько совершенных в своей лаконичности пьес Куртага придали программе ощущение добротности старой школы. В восьмичастной сюите Quaderno d`immagini Алессандро Сольбиати, цимбалы показали себя во всей красе, состязаясь с колоколами, подражая фортепиано, пританцовывая в джазовых синкопированных ритмах и таинственно обмахиваясь веерами глиссандо. Но, пожалуй, самым виртуозным номером стал Этюд Луки Франческони, по техницизму и богатству идей способный потягаться с Трансцедентальными этюдами Ференца Листа.

Как это чаще всего и бывает с концертами тихой музыки, проходящими в не предназначенных для музицирования пространствах, в игру Луиджи Гаджеро по ходу его выступления неожиданно стали вклиниваться посторонние звуки — сначала это были раскаты грома, затем — барабанящий по крыше ливень. Но странным образом эти природные шумы органично вписались в партитуру. В какой-то момент даже показалось, что дождь за стенами подбадривает застенчивые цимбалы, призывает их быть решительнее, позабыв о старой и, как оказалось, незаслуженной репутации.


SEEN AND HEARD CONCERT REVIEW   musicweb-international.com
Luca Francesconi:  Luigi Gaggero (cimbalom), Anton de Ridder (conductor), Members of the Philharmonia Orchestra, Royal Festival Hall, London 31.1.2008 (AO) This evening started with the innovative South Bank feature, "Music of Today" which showcases (obviously enough) new music.  Luca Francesconi's recent work, Kubrick's Bone received its UK premiere.  It's written for cimbalom, a instrument with an ancient heritage: striking the strings with mallets, which can be dampened or brightened with adjustable cotton ends.  At times it can sound like a harp, or a harpsichord, a banjo or a lute, so much depends on the players technical expertise. The title comes from Stanley Kubrik's film, 2001 A Space Odyssey, where the primitive ape finds a bone and encounters the mysterious giant monolith.  The cimbalom illustrates these concepts well, for it has a unique resonance which comes from the vibrations that extend beyond the mechanical manipulation of hammers and strings. The soloist, Luigi Gaggero, is clearly sophisticated technically, yet understands how much the instrument's character comes from intuitive sensitivity. The cimbalom leads the other instruments, who mimic its sounds and suggest variations.  Anne Ozorio

Ivan Hewett reviews the Philharmonia Orchestra at the Festival Hall (Telegraph.co.uk, January 2008)
Of all the ways to discover new music in London, the Philharmonia's "Music of Today" series is among the best. (...) In last Thursday's concert, the featured composer was engagingly talkative, too. (...) the aural palette conjured from the 10 or so players was enjoyably brilliant and glittering - especially in the second piece, Kubrick's Bones, which was centred around the darkly exotic jangle of the cimbalom (played with amazing panache by Luigi Gaggero).

Göteborgsposten, 24.9.2007
Italiensk afton med poetisk skärpa
Gageegoensemblen

Dirigent Peter Eötvös, solister Anders Jonhäll flöjt, Luigi Gaggero cimbalom, Cecilia Vallinder sopran Musik av Fedele, Solbiati, Francesconi Stenhammarsalen, lördag
I ljuset av den svenska samtida musikens provinsposition och, åtminstone delvis, självvalda isolering, är denna konsert synnerligen välgörande. Dirigenten Peter Eötvös och Gageegoensemblen presenterar tre italienska tonsättare, alla hemmahörande i "den postvisionära tiden", det vill säga den generation har tagit över efter efterkrigsgiganterna Maderna, Nono, Berio och Donatoni. Det som gör den italienska musiken viktig och speciell är bland annat dess kritiska och poetiska skärpa. Här ingår musiken verkligen i en tradition och en kontext. Modernismen är fortfarande viktig, i sin förening av rationell analys och konstnärlig vetgirighet, men de tre tonsättare som här framförs - Ivan Fedele, Alessandro Solbiati och Luca Francesconi - skriver samtidigt en utpräglat sensuell musik. Kroppen och världen i ständig kommunikation. En dialog mellan konst och vetenskap som kan påminna om Italo Calvinos sena författarskap, från 1970- och 80-talen. De tre stycken för solist och ensemble som står på programmet använder sig alla av en kombination av virtuos ornamentik och klangligt fantasteri. Att det verkligen rör sig om en poetik tydliggörs i Francesconis Etymo för sopran och kammarensemble där utgångspunkten är en serie Baudelairefragment. Verket avslutas med följande positionsbestämning: "Jag har odlat min hysteri ... jag har känt en fläkt av sinnessjukdomens vingslag." Sopransolisten Cecilia Vallinder fångar det dekadenta stämningsläget med en perfekt teatralitet, på en gång klangligt expansiv och lyriskt fjäderlätt. Luigi Gaggero framför cimbalomstämman i Solbiatis Nora med en likaledes imponerande känsla för musikens rörlighet och flyktighet; här finns inget slagg, inga skymmande oväsentligheter, bara en nyfiken och precis inställning till det som får musiken att öppna rum på rum av klangliga möjligheter. Före styckets framförande berättar solisten och tonsättaren om verkets tillkomst. Det är roligt att höra om Solbiatis försök att bryta med det ungerska instrumentets spelprinciper. Han nämner visserligen ingenting om verkets namn, men den Nora som apostroferas skulle verkligen kunna vara den egensinniga kvinnan i Ibsens Ett dockhem som bryter sig ur den borgerliga ordningen. Också Fedeles Profilo in Eco, excellent framförd av ensemblen och flöjtsolisten Anders Jonhäll, väver samman fragment så att de bildar oändliga mönster. Den tekniska briljansen framhäver det poetiska drömmeriet i stället för att skymma det.

Berliner Zeitung, Peter Uehling, 19.2.2007
Es war interessant, wie der Schlagzeuger Luigi Gaggero als Zymbal-Solist in Eötvös' "Psychokosmos" und als Marimbaphon-Solist in Takemitsus "Gitimalya" eben dieses Ein- und Ausschwingen des Klangs auf seinen perkussiven Instrumenten souverän realisierte (…)

Paul Moor, 20.2.2007
[…] This concert's Italian soloist Luigi Gaggero, born in Genua 30 years ago, has for three years held a professorship in French-Alsatian Strasbourg for an emphatically Hungarian instrument, the csimbalom (CHIM-ba-lom), which
you may have experienced as an indispensable sonic pillar of every nominally Gypsy band anywhere; visually it resembles a smaller version of the old-fashioned "concert square" piano, with no keyboard but three sharply
disparate qualities of timbre, which the performer determines by directly striking its strings, frequently in tremolos, with tiny mallets tipped with cotton, leather, or metal. Gaggero's single-minded dedication to this instrument led him to go to Budapest for authentic training. Word seems to have circulated among conductors that whenever they perform one of the few scores requiring this coloristic dash of paprika: "Get Gaggero!" He had previously electrified us with this same orchestra, when Andrey Boreyko conducted the orchestral suite from Zoltán Kodaly's opera "Hary János."
Other conductors who have also got Gaggero include Pierre Boulez, Peter Eötvös, Michael Gielen, Riccardo Muti, Kent Nagano, and Simon Rattle, and on Feb. 16 Gaggero reciprocated by performing the Transylvanian-Hungarian Conductor-Composer Eötvös's 1993 "Psychokosmos," subtitled "for cimbalom solo and traditional orchestra." Gaggero proved he boasts more than one string to his bow by also, after intermission, re-appearing as soloist but this time on the Marimbaphone, in a one-movement 1974 mini-concerto its Japanese composer Toru Takemitsu entitled
"Gitimalya." (As far as my research has managed to reveal, Takemitsu borrowed his title from the Bengali Nobel laureate poet Rabindranath Tagore, who in 1914 published a collection bearing that title, apparently best translated as "Wreath of Songs.")
[…]
Both works in between belong firmly in today's avant-garde category, which ordinarily taxes most performers exceptionally, Even so, Gaggero performed both solo parts with awesome virtuosity and apparently from memory
- at least with no printed parts visible from the audience. He gave every appearance of unlimited confidence in his aim, but the nature of the music he played left one inevitably to wonder whether even those two composers, neither of them on hand (Takemitsu, born 1930, died in 1996), could have decided whether he in fact played whatever notes they had set down on paper. Both pieces fairly abounded in coloristic affects and, at times, patches of rhythmic vivacity, for which Markus Poschner on the podium once again clearly had a strong affinity.


Salzburger Festspiele
Fragmente, Miniaturen, Splitterstücke

NACHTKONZERT
25/01/10 Eine Pretiosen- und Kuriositätenschau mit Glasharmonika und Cymbal. Musiker des oenm und der famose Pianist Mario Formenti haben ein anregendes Allerlei von Mozart und Kurtág zusammengestellt.
VON REINHARD KRIECHBAUM
Der gebürtige Genuese Luigi Gaggero wäre ja allein schon eine Story wert. Wie kommt ein italienischer Schlagzeuger auf die Idee, ausgerechnet Cymbal zu studieren? Mit diesem Instrument und einem Hang zur Neuen Musik macht Gaggero jedenfalls Furore, und seine Ausbildungsklasse am Konservatoire in Strasbourg ist die einzige in Westeuropa fürs Cimbalom, das man also nicht nur in Ungarn für ein ernst zu nehmendes Musikinstrument hält.
György Kurtág, Composer in residence heuer bei der Mozartwoche, hat auch dafür solistische und kammermusikalische Miniaturen geschrieben. Vor allem ist man natürlich vom eigentümlichen Klang dieser Hackbrett-Variante angezogen, verblüfft. Und wie eigentlich alles von Kurtág gibt es auch da viel Lohnendes aus der Wundertüte: etwa in den Acht Duos für Violine und Cimbalom op. 4 , die Kurtág 1960/61, also als 35jähriger geschrieben hat. Temperament und Poesie schon damals - und das für ihn so charakteristische untrügliche Gefühl für die Würze der Kürze.


Der Tagesspiegel, Ulrich Pollmann, 14.02.2006
Cimbalon für ein Geburtstagskind

Lebende Komponisten müssen sich gemeinhin mit weniger opulenten Geburtstagsehrungen zufrieden geben als ihre toten Kollegen. Dem Ungarn György Kurtág, der am 19. Februar 80 Jahre alt wird, überreichte die Akademie der Künste in einer gut besuchten Sonntagsmatinée nun – in Abwesenheit des Künstlers – einen kleinen, aber feinen Geburtstagsgruß. Neben eigenen Werken besteht dieser aus Stücken, die in einer mehr oder weniger engen Beziehung zu dem Gratulanten stehen. Es spielt das Echo Ensemble, eines der Ausbildungsorchester der Hochschule für Musik „Hanns Eisler", wobei der Begriff Ensemble etwas hoch gegriffen ist, denn mehr als zwei Musiker betreten die Bühne an diesem Morgen nie gleichzeitig. Das ist sehr in György Kurtágs Sinn, der sich in der Nachfolge Anton Weberns als Meister der kleinen Form begreift. (...) Ein ungarisches Cimbalon, eine Art Hackbrett, ist dann auch der Star des Konzerts, Luigi Gaggero führt es auf höchst farbige Art vor.


Rollingstonemagazine
CD Un brin de bruyère (Stradivarius)


Per la scrittura musicale della seconda metà del 900 i nuovi strumenti arrivano dagli esperimenti dell’elettronica o dalla sezione delle percussioni. Tra questi ultimi il cimbalom, strumento di origini antiche, che dal 1700 diventa parte fondamentale della timbrica zigana e poi della musica ungherese in generale. In questa produzione Luigi Gaggero, genovese, giovanissimo professore di cimbalom al Conservatorio di Strasburgo, affronta una letteratura che svela lo strumento come solista e come elemento di formazioni cameristiche (a questo cd collaborano Andrea Moretti, vibrafono, Freyia Gunnlaugsdottir, clarinetto, Michela La Fauci, arpa). Nei lavori proposti, a partire dai brani solistici di Kurtág fino alle opere di Solbiati e Francesconi è un principio fisico fondamentale dello strumento che si impone nella sua bellezza: il contrasto tra il momento della percussione e le successive stratificazioni di risonanza. A Luigi Gaggero recentemente Deutschlandradio Kultur ha dedicato una trasmissione monografica dal titolo Uno strumento e il suo entusiasta: forse entusiasmo è una parola scivolosa, che rischia di semplificare quella relazione tra pensiero e poesia che è lo sfondo della poetica di un interprete tra i più preziosi dell’attuale scena mondiale.

The Guardian
CD Un Brin de bruyère (Stradivarius)

Kurtág, Solbiati, Francesconi Andrew Clements Friday January 18, 2008
All the works here involve a cimbalom - a central European instrument related to the dulcimer, in which strings are struck with hammers, and which Hungarian folk music has made its own. György Kurtág has used the instrument extensively in a series of pieces composed for the Hungarian virtuoso Marta Fabian, and it is those that make up the bulk of Luigi Gaggero's recital disc. Typically, none of the works is very long: the shortest, Un Brin de Bruyère, was written in memory of Lutoslawski, while others, including two for cimbalom and clarinet, are sequences of even smaller miniatures. Yet they all add up to something far more substantial. Two works by Alessandro Solbiati and one by Luca Francesconi, all composed for Gaggero, cannot match the economy and concentration of the Kurtág. But Gaggero is an eloquent player, and he makes as much of them as he possibly can - especially Francesconi's haunting Etude, with its distant echoes of Iranian folk music.

23.5.05 Fremde Wiese II bei den Dresdner Musikfestspielen Mit vier allesamt außergewöhnlichen Konzerten, etlichen Regentropfen und exotischen Instrumenten wurde die "Fremde Wiese II" am und im Japanischen Palais zelebriert. Es war es eine Freude, den Interpreten Luigi Gaggero (Cimbalom), Elisabeth Weber (Violine) und Alda Caiello (Sopran) zu lauschen. Die reiche Klangvielfalt des Cimbaloms stellte Gaggero in verschiedenen Werken vor, darunter eine hochinteressante Uraufführung von Luca Antignani - "Vier Lieder" nach Thomas Bernhard. (...)

Erhellendes zu Kurtág
28. November 2009

Hamburg. Für ihre "Hommage à György Kurtág" in der Laeiszhalle hatte die Leiterin der Klangwerktage, Christiane Leiste, Wolf Lepenies als Laudator eingeladen. Als bekennender Nicht-Fachmann in Sachen Neue Musik fand der Soziologe erhellende Worte für den Menschen Kurtág: "Willen zur Unbedingtheit" und "fanatische Genauigkeit" schrieb er dem Komponisten zu und attestierte dessen Kammerkunst "Provinzialität von höchstem Rang".
Wie in den erstklassigen Interpretationen von Maria Husmann, András Keller, Luigi Gaggero und Niek de Groot zu hören war, traf Lepenies' Analyse genau die Perspektive in Kurtágs Musik: Sie erforscht Menschen, Klänge und Befindlichkeiten in bohrenden Nahaufnahmen; Kurtágs Seelenmikroskopie zeigt alles - außer einem freien Horizont.